Det finns betydande skillnader mellanÅngpannor med låg kvävehaltoch vanliga pannor. Kärnskillnaderna ligger i förbränningsteknik, emissionsindikatorer och driftkrav. Dessutom är de kompatibla med olika miljöpolicyer och kan inte bara ersättas med varandra
Den mest avgörande skillnaden är koncentrationen av kväveoxidutsläpp (NOₓ). Vanliga pannor använder relativt traditionella förbränningsmetoder, med NOₓ-utsläpp som vanligtvis överstiger 400 mg/m³, vilket gör det svårt att uppfylla de nuvarande strikta miljökraven. Däremot kan pannor med låg-kvävehalt kontrollera utsläppen inom intervallet 30-80 mg/m³ genom att optimera förbränningsstrukturen (som stegvis förbränning och rökgasåterföring) eller genom att använda helt färdigblandad förbränningsteknik, helt överensstämmande med lokala miljökrav.
Deras design av förbränningssystem skiljer sig också åt. Brännarna i ångpannor med låg-kväve är mer exakta och kräver noggrann kontroll av luft-bränsleblandningsförhållandet och förbränningstemperaturen för att minska NOₓ-genereringen vid höga temperaturer. Å andra sidan har brännarna i vanliga pannor en relativt enkel struktur, med fokus på värmeeffekt med svag kontroll över förbränningsprecisionen.
Dessutom finns det skillnader i driftskostnader och tillämpliga scenarier mellan de två. Ångpannor med låg-kvävehalt har ett högre initialt inköpspris, men de kan hjälpa till att undvika miljöböter, och vissa regioner erbjuder miljösubventioner för dem. Vanliga pannor har lägre inköpskostnader, men de kan inte längre användas i områden med strikta miljöbestämmelser. Ur ett långsiktigt-perspektiv är ångpannor med låg kvävehalt mer lämpade för scenarier som kräver kontinuerlig drift, såsom industriell produktion och uppvärmning, och har blivit det vanliga valet under policyvägledning.
